Johannes Pulkkanen
Tre ögonblicksbilder från det heliga berget Athos
Anledningen till att jag började resa till Athos var en studiecirkel som jag ledde i Uppsala och som handlade om en av världens mest anmärkningsvärda antologier, Filokalia som mest förknippas just med Berget Athos.
Det grekiska ordet filokalia betyder kärlek till det vackra och det goda. I sammanhanget syftar det på en rad centrala texter som kyrkofäderna författat om bönen och det andliga livet. Det var dessa som H Nikodemus Hagioriten (1749 – 14 juli 1809) och den dåvarande biskopen i Korint Makarios fann i det atonitiska Vatopedi-klostrets bibliotek och publicerade år 1782.
Vårt problem med dessa mycket anmärkningsvärda texter var att vi för det mesta inte förstod dem, och när vi gjorde det, insåg vi snart att vi inte riktigt var redo för dem. Samtidigt kunde vi inte heller ge oss, utan gnetade på tills vi kom på idén att avsluta cirkeln med en resa till Athos i april 2014.
Sedan denna första resa har jag återvänt till Athos minst en gång om året och fortsätter för närvarande att göra så. Det har inte bara handlat om att jag velat introducera Athos för andra som velat följa med, utan också för att besöken på Athos fungerat som en slags kontinuerlig andlig verklighetskontroll, som jag bara kan tacka Gud för.
Nedan finns tre nästan lite anekdotiska ögonblicksbilder från mina resor till Athos, möten som stannat i sinnet som andliga fyrbåkar.
/Johannes Pulkkanen, lärare vid Sankt Ignatios ortodoxa seminarium
Första ögonblicksbilden - en kopp kaffe utanför klostret Kostamonitou
Det är veckan före Stora Veckan och frukosten vid klostret Konstamonitou är mager, dessutom utan kaffe. Precis när vi börjat röra på oss i riktning mot bergen som tornar upp sig över oss, möter vi en man som frågar om vi fått kaffe. En ängel? Vi kommer in i hans verkstad belägen ett stenkast utanför klostrets murar. Han presenterar sig som broder Paisios, och vi berättar kort om oss själva. Kaffet kokar, och vi kan inte låta bli att fråga:
-Är du också en munk?
-Nej. Jag var elektriker utanför klostret och nu hjälper jag till med det jag kan.
-Vill du inte bli munk?
-Jo, det vill jag, men vår igumen och starets anser att vi inte ska ha bråttom med sådana saker. Han anser att livet här inte handlar om att bli eller inte bli munk, eller något annat, utan om att bli lycklig på insidan, på riktigt.
-Hur länge har du varit här?
-16 år.
Andra ögonsblicksbilden - ett möte med Johannes Döparen
Denna gång är jag på berget Athos med en grupp som inte är vanlig: en synskadad, ett par utbrända, en som inte riktigt hämtat sig från stroke, en med Downs syndrom och pappan sin, och en personlig assistent. Dessutom har minst en i gruppen med sig en hel del avstånd till allt det kristna.
Det är söndag eftermiddag och vi kliver iland vid klostret Dionysiou. Efter en promenad upp till klostret, kommer vi till klostergården där vi möter en munk som genast ber oss att kliva in i klostrets katholikos, dvs huvudkyrkan. Det är tiden efter söndagens liturgi, och klostrets reliker, bland annat Johannes Döparens högra hand, har tagits fram för pilgrimer att visa vördnad för.
När vi kliver in i kyrkan, gör munken som bjudit oss in något ovanligt. Han tar fram Johannes Döparens högra hand som bevaras i ett handformat relikskrin och välsignar den unge mannen med Downs syndrom, hans far och min synskadade vän med den. Vi alla är mycket berörda.
Än mer berörd blir jag när jag månader efter resan får veta att den unge mannens mor hade tillägnat honom till Johannes Döparen från födseln, och bett om dennes särskilda förböner för sin son som också fick heta Johannes.
Tredje ögonblicksbilden - ett samtal med en munk direkt efter besöket på Athos
Värmen har kommit men det finns en bris som gör den behaglig till sin karaktär. Munken Christódoulos ber oss att kliva in på klostrets veranda för kaffe och loukoumi. Platsens atmosfär har redan gjort sitt med oss: vi ser fram emot ett samtal som inte begränsar sig enbart till den synliga världen. Vi får en fråga om vår tid på Athos, och blir avbrutna när vi svarar med att berätta om vår vistelse på klostret Dionysiou:
- I detta kloster finns två helgon som jag träffat. Den ene, pater Dionysios, är åldrig och vistas i sjukstugan, men den andre, Paisios, är fortfarande bland de övriga bröderna.
- Levande helgon, vad menar du, frågar vi?
- När man sitter bredvid dem blir det på något sätt "tomt" inuti, alla besvärliga tankar flyr.
- Det låter underbart.
- Det är underbart. Anledningen är att den helige Ande gjort sig hemmastadd hos dem på ett mycket konkret sätt. De onda andarna tål inte Hans närvaro. Det räcker bara att sitta bredvid ett helgon för att få uppleva frid. Hos dem delar Herren själv med sig av sin frid (John 14:27).
För ett bra tag fortsätter samtalet med Christódoulos om andra ämnen. Sedan frågar en av oss:
- Man skulle kunna tänka sig att ett besök på Athos skulle lämna efter sig den stillhet som vi också erfor där, men istället blev det turbulent på insidan med oförväntade negativa saker som kom upp?
- Vi måste prata litet grann, om vad det är som gör att människan går så fel. Först och främst handlar det om jaget som genom sina synder dragit till sig onda andar. För varje speciell synd finns det nämligen en speciell ond ande som påverkar människosjälen. Detta skulle också kunna kallas för syndens ränta, en negativ andlig förvandling. Det är detta som gör att många som kommer till platser som bönen präglar blir frestade efter att ha varit där. På heliga platser kan inte de onda andarna verka på samma sätt som t ex i Stockholm, men direkt efter att någon lämnat en sådan plats försöker de återvända med kraft (Matt 12:43-45).
Det är viktigt att veta att dessa andar inte kan göra något utan tillstånd från Gud, från Jesus. Detta betyder att frestelser aldrig kan bli större än de troende kan klara av (1 Kor 10:13). Dessutom har frestelserna en frälsningsbärande terapeutisk funktion. De synliggör konsekvenserna av dina olika felsteg, dina olika lidelser, och visar samtidigt på den väg där frälsningen går att finna. Det är nämligen så att människosjälen bara kan träda in i frälsningen genom alla de portar som jaget trätt ut ur genom att synda. Det är bara på detta vis som hela människan kan bli botad.
I själva verket finns detta antytt redan i skapelseberättelsen. Genom att synda lämnar människan paradiset genom dess port, som också är den enda vägen tillbaka. I ett människoliv är denna enda port egentligen många olika portar som nu står öppna genom den kontinuerliga omvändelse som Kristus kallar till och möjliggör genom sin Andes nåd.