Fr. Mikael Fälthammar översätter
Prästmunk Gregorios: Att bemöta sjukdom på andligt vis

1 – Genom bön

 

Den trogne kristne kämpar i asketisk strävan under hela sitt liv. Men under tider av sjukdom ser han dock ett större behov av att söka skydd hos Gud i bön. ”I nödens stund sökte jag Herren” (Ps 77:3), säger profeten David.

​

I Gerontikon* finns en berättelse om en sjuk munk som bad om den heliga Barsanufios förböner så att han skulle bli botad. ”Broder, varför ropar du?” svarade helgonet. ”Varför skickar du dina förböner så långt ifrån dig när Jesus står invid dig och längtar efter att du ska åkalla honom att hjälpa dig? Ropa till honom: ’Herre, Jesus, förbarma dig över mig! (jfr. Luk 17:13)’ så ska han svara [din bön]. Rör vid hans mantelfåll och han ska inte bara bota dina kroppsliga besvär, utan all din sjukdom… sörj inte, Guds barmhärtighet är nära till hands.”

Även om bön inte leder till omedelbar läkedom är den till stor hjälp för den sjuke. Den styrker honom andligen och gör hans tro levande. Den förnyar honom fullkomligt, hjälper honom att på rätt sätt handskas med sin sjukdom och till och med dra nytta av den.

Dock är det viktigt att betona att en troende människa bör kämpa i bön och odla en kärlek till bönen medan hon är frisk. Helgonen manar oss att ”söka efter din Läkare innan du blir sjuk” (Isak Syriern, Hom V), ty när sjukdom följs av olidlig smärta är det mycket svårt för sinnet, särskilt det otränade sinnet, att samla sig självt och stiga upp till Gud. Fysiskt smärta begränsar sinnet så att det fokuserar på källan till smärtan.

​

Helige Paisios fick en gång en fråga om hur man skulle handskas med olidlig smärta, och han svarade: ”Om den sjuke är en världslig människa sjunger hon en sång, men om hon är en andlig människa sjunger hon en hymn.” Helgonet fortsatte: ”En dag drabbades jag av förkylning och fick sådan huvudvärk så att det kändes som att mitt huvud skulle sprängas! Då började jag sjunga en vacker hymn, och huvudvärken lämnade mig. Ja, att sjunga hymner i kombination med bön är en stor hjälp i sådana situationer: de lindrar och tröstar själen” (Spiritual Counsels, vol. 4, s. 216).

​

​

2 – Genom tålamod och tacksamhet

​

På liknande sätt som bön hjälper oss att handskas med sjukdom på ett rätt och andligt sätt, så gör även tålamod och tacksamhet det. De heliga fäderna liknar sjukdom med elden som ”testar metallen” hos den sjuke, och av denna anledning manar de den troende att uppvisa storsinthet och tacka Gud, så att ”även om han är gjord av järn [rostig sådan] (dvs. en syndare), så ska han bli av med rosten genom hans sjukdoms eld. Och om han är gjord av guld, så förblir han ren och skinande på grund av sitt tålamod, mod, ödmjukhet och hopp” som han uppvisar (hl. Maximos Bekännaren). Helgonen intygar att ”om du uthärdar prövning med tacksamhet blir den som en krona” (hl. Serafim av Sarov).

Helige Johannes Chrysostomos hjälper oss att på ett rätt sätt ställa Guds medicin i relation till sjukdomens prövning: ”Må vi inte bli förargade och fega när något oväntat händer oss, utan låt honom, som känner allt detta väl, pröva vår själ i elden så länge som han behagar; ty han gör det med tanke på deras väl som prövas… en läkare är inte bara läkare när han badar och vårdar den sjuke… utan även när han bränner och skär… Om vi alltså vet att Gud har mer omsorg om oss än alla läkare ska vi inte ifrågasätta alltför nyfiket hans behandling eller be honom förklara sig” (Om den lame mannen, 2).

I ett brev skriver helige Gregorios Teologen till en sjuk vän: ”Begrunda din sjukdom… betrakta den som en skola för ditt eget goda… Lämna din kropp att lida bäst den vill, eftersom den, oundvikligen förr eller senare kommer förgås enligt naturens lagar. Men håll din själ högt, och förbli hos Gud i dina tankar.” Samma helgon skriver, med tanke på sin egen situation: ”Jag lider smärtsamt på grund av min sjukdom, men jag gläder mig” (Brev 32 och 36). Denna glädje är Kristi glädje som fyller den troendes själ, när den prövas. Sådan glädje kan den inte förstå som inte tror på Kristus.

När en troende människa betraktar sin sjukdom i positivt ljus får han andlig styrka. Han inser till exempel att det finns andra sjuka människor som har det mycket värre än honom själv, och på så vis lättas hans börda. Han betraktar hur tålmodigt andra uthärdar sina prövningar, och lär sig genom deras förebild. Han drar sig till minnes Kristi lidanden på korset och hur ofantlig hans gudomliga kärlek är, och rörs i djupet av sin själv. Helige Paisios gav en gång sin välsignelse till en sjuk människa, som visar på just detta: ”Ha tålamod. Jag ber att Kristus ska fylla dig med sin kärlek, så att du glömmer din smärta” (Spiritual Counsels, vol. 4, s. 211). Med tanke på hur den sjuke skulle möta sin prövning brukade han kort och gott säga: ”Den som är andligen frisk njuter av sin sjukdom. Den som är andligen sjuk lider!”

Helgon gläder sig inte bara när de är sjuka, utan blir oroliga när de varit friska för länge, eftersom de så väl känner den belöning som sjukdomen ger. I Gerontikon läser vi: ”Det var en gammal munk som uthärdade ständiga prövningar och sjukdomar. En gång hände det sig att han förblev frisk under ett helt års tid, och till följd av detta sörjde han mycket och ropade till Gud: ’Gud har övergivit mig och inte besökt mig!’”

​

_________________

* En samling tänkespråk och berättelser tillskrivna Kyrkans asketer och andliga vägledare.

​

​