Andreas Wickman
Athos, en reseberättelse
Jag har haft glädjen att besöka det heliga berget Athos tre gånger. Varje resa har bestått i en yttre resa och en inre.
Pilgrimsresor har jag gjort tidigare; till Santiago de Compostela, det Heliga landet, och flera pilgrimsvandringar hemma i Sverige som jag haft förmånen att delta i och leda som präst i Svenska kyrkan. Ofta har vi kanske ett mål med resan/vandringen, en tanke vad vi vill, vad vi söker. Det målet är ju personligt och kan variera från pilgrim till pilgrim, beroende på livssituation och händelser i livet.
Ordet pilgrim betyder främling. Kristen tradition lär oss att vi alla är främlingar här på jorden. Vårt hemland har vi i himlen. Pilgrimsvandringen sägs vara en bild för vårt jordeliv, vår vandring mot hemlandet.
I det följande vill jag lyfta fram olika reseminnen, upplevelser, intryck, möten och samtal kombinerat med några bilder. Mycket är svårt att beskriva och sätta ord på – det måste upplevas. Jag tackar Gud att resorna gjort att jag hittat hem, till den andliga tradition som jag nu har fått nåden att vara en del av.
Färden med färjan mellan Ouranopolis och Dafni är i sig en upplevelse
Ouranopolis är hamnorten i Halkidiki varifrån färjan till Athos trafikerar. Orten visar sig göra skäl för sitt namn Ουρανούπολη som betyder "Himmelska staden". Från färjan ser man det Heliga berget från sjösidan. Så vackert! Naturen, klostren vi passerar. Inte minst klostret Simonopetra, byggt högt uppe på bergsklippan. Och så det majestätiska Mount Athos med sin topp 2027 möh. Här är alla förväntansfulla pilgrimer från olika länder på färjan, som kliver i land vid olika kloster. Innan färjans slutmål Dafni stannar vi till vid hamnarna till klostren Hilandar (Serbiskt), Zografou (Bulgariskt), Kostamonitou (grekiskt), Dochiariou (grekiskt), Xenophontos (grekiskt) samt Panteleimon (ryskt). På färjan färdas också munkar och här transporteras olika förnödenheter från fastlandet till klostren. Under färden, som tar några timmar, hinner vi också köpa kaffe eller te och en pirog medan vi försöker se så mycket vi kan av Athos. Tacksamt med mobilkameran, jag tar många bilder. Hela färden bygger upp mina redan högt ställda förväntningar. Jag längtar att få kliva i land.
Gemenskapen i pilgrimsgruppen samt möten och samtal
Man kan så klart resa till Athos på egen hand. För den som är förstagångsbesökare anser jag att det är en stor fördel att resa tillsammans i en liten grupp. Det är en förmån att få lära känna pilgrimerna och ledarna för gruppen. Alla samtalen och delade upplevelser.
Under vandringarna och besöken vid de olika klostren har vi pilgrimer fått möta och samtala med flera munkar. Mycket givande; även här gavs tillfällen för oss att ställa frågor.
Att besöka kloster och sketen
För mig har det varit fint att få tillfälle att besöka flera kloster och sketen på Athos. De har alla sin egen karaktär, skönhet och historia. Skete är en mindre monastisk ”by” som är beroende av ett kloster.
Vi har oftast vandrat mellan klostren och ibland tagit färjan en sträcka. Vissa vandringar är utmanande. En vacker men krävande vandring, är den mellan klostren Dionysiou och Gregoriou. Mycket uppför och nedför, men otroligt vackert och väl värt ansträngningen.
Den kanske hittills tuffaste vandringen under mina resor till Athos, är vandringen från sketen Kafsokalyvia till den rumänska sketen Prodromou. Samtidigt bjöd vandringen på spännande, vackra vyer. Stigen var brant och terrängen var växlande. På avstånd skymtade St Nilos eremithydda på den branta bergsväggen. Vi samlade kraft och nådde tillsammans nöjda och tacksamma fram, till vårt mål.
Bra med några reservplagg
På kajen, när vi anlänt med färjan till Kafsokalyvia packade jag om min ryggsäck. Jag tog av mig fleecetröjan för att lägga den i packpåsen. Då ramlade istället dunjackan ur ryggsäcken och ner i vattnet. Försökte fiska upp den med en vandringskäpp men den guppade längre och längre ut i vattnet! I jackan låg också min tunna yllemössa. Då kom reservplaggen väl till pass!
Välkomnandet vid klostren
När vi kommer till ett nytt kloster har vi ofta en krävande vandring bakom oss, och trötta ben. Då är det så härligt att bli välkomnad av en munk, få sitta ner en stund, bli bjuden på Tsipouro (en grekisk destillerad spritdryck som tillverkas på druvrester), loukoumi (marmeladkonfekt) och lite vatten.
Liturgierna, Guds rike på jorden
När jag var på väg till kyrkan för att delta i vigilian eller liturgin så var det ofta stjärnklart ute. I vissa kloster hördes vågskvalpet från havet. Munkarnas sång, bönerna, ljusen, rökelsen berörde alla sinnen och talade till mig.
Tidigt går man till kyrkan, ibland redan kl. 02. Minnesbilderna är många och vackra. Jag minns hur vackert det var att gå till kyrkan den där stjärnklara natten i sketen Prodromos. Från kyrksalen lyste oljelamporna och ljusen. Jag kunde inte se allt från min plats, men jag hörde de vackra bönerna, växelläsningen och sången. Jag kände att mitt hjärtas bön förenades med munkarnas böner på ett främmande språk.
Låt mig berätta om ytterligare ett minne från sketen Prodromos. Där från min plats under liturgin såg jag en man på håll. Flera år senare, under liturgin i den rumänska ortodoxa kyrkan i Malmö, tyckte jag mig känna igen en man. Efter liturgin frågade jag honom om han varit på Athos och sketen Prodromos. Det hade han! Mannen presenterade mig för prästen och berättade. Jag sa: världen är liten. Och prästen tillade: eller kyrkan är stor! Så sant!
Min senaste resa (2022) gjorde jag som ortodox. Så härligt att få delta i liturgin som medlem i den ortodoxa kyrkan. Och att få ta emot kommunionen!
Måltiderna
Den första måltiden, frukosten, äger rum efter liturgin på morgonen. Efter en bön av klostrets igumen sätter man sig vid det bord man blivit hänvisad till. Vi äter under tystnad och lyssnar på en munk som läser ur någon uppbyggelseskrift. Måltiderna kan vara av olika slag beroende på om det är fasta eller inte. Bröd, bakat i klostret, är ett stående inslag i alla måltider, likaså oliver, vatten, och ibland lite vin. Pasta, ibland med bläckfisk som munkarna fiskat själva. Olika bönrätter, sallad, frukt och ibland någon sötsak. När klockan pinglar då reser alla sig och efter en bön går man ut och passerar övriga munkar och klostrets igumen som välsignar alla.
Ibland bjöds vi på kollyva efter middagen (den andra måltiden under dagen). Kollyva är en traditionell rätt baserad på kokt vete som används liturgiskt i den östortodoxa kyrkan i samband med bön för de avsomnade. Recepten varierar, men de huvudsakliga ingredienserna är vetekärnor som kokas mjuka och sedan blandas med t.ex. granatäpplekärnor, sesamfrön, mandel, malda valnötter, kanel, socker, russin, anis och persilja.
Kollyvan på Athos tillagas av den munk som ansvarar för att baka nattvardsbrödet (prosfora), och den serveras till minne av klostrets grundare och alla munkar som somnat in. Kollyvan påminner om vetekornets lag och löftet om evigt liv.
Jesus sa: ”Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.”
(Joh 12:24)
Vänliga och hjälpsamma munkar
Som munken i klostret Gregoriou. Jag stod i narthex (förrummet/vapenhuset innanför kyrkporten, angränsande till kyrksalen/skeppet). Ofta var icke ortodoxa hänvisade att stå i narthex under liturgin. En vänlig munk kom och frågade, på engelska, varifrån jag kom. Han sa åt mig att flytta fram en bit till dörren så att jag kunde se bättre. Han frågade sedan om jag ville dricka te med de engelsktalande munkarna efter liturgin. Jag blev så glad över mötet med den vänliga munken. Inte så konstigt att klostret Gregoriou kallas för ”Guds dagis” för att munkarna är så glada och vänliga där.
I Sankt Andreas skete har vi mött munken Nikodemos. Han är så trevlig, glad och fylld med humor och värme. Han berättade om sitt tidigare liv och sin väg till Athos. Och bjöd på många visdomsord. Nikodemos är även föreståndare för klostrets butik. Han hjälpte mig med mitt köp av den vackra Guds Moder ikonen Axion Estin.
Renoveringsarbeten pågår i de flesta kloster och sketen. Inte minst i St Andreas skete där vi mötte novisen Stefanos som satte oss i arbete. Vi bar hinkar med sand två trappor upp för pågående murarbete. Efter ett antal vändor kändes det i händerna. Men vi var bara glada att kunna hjälpa till med något praktiskt!
Ikonerna
”Gud antog en materiell kropp och visade därigenom att materien kan återlösas: ’Ordet som vart kött har gudomliggjort köttet,’ sade Johannes av Damaskus. Gud har ’gudomliggjort’ materien genom att göra den ’andebärande’. Och om köttet har blivit en bärare av Anden, kan - fast på ett annat sätt - trä och färg blir det också. Den ortodoxa läran om ikoner är nära förbunden med den ortodoxa tron att hela Guds skapelse, den materiella likaväl som den andliga, skall återlösas och förhärligas.”
Ware, Kallistos. Den ortodoxa kyrkan. (Skellefteå: Artos bokförlag, 2000), 38-39.
”Som Johannes av Damaskus uttryckte det:
’Ikonen är en segersång, en uppenbarelse, och ett varaktigt monument över helgonens seger och demonernas skam.’”
Ware, Kallistos. Den ortodoxa kyrkan. (Skellefteå: Artos bokförlag, 2000), 39.
Den mirakelgörande ikonen Axion Estin är den mest betydelsefulla på Athos.
Axion Estin, grekiska Ἄξιόν ἐστιν, betyder ”Värdigt är”.
Det finns så många vackra ikoner att se på Athos, varav flera är undergörande.
Tillfälle finns att köpa ikoner, målade av munkar på Athos, antingen under Athos vistelsen, i Ouranopolis eller i Thessaloniki.
Vördande av reliker
Det gavs flera gånger tillfälle till vördande av klostrens reliker. Som tidigare lutheran var detta till en början obekant och främmande. Men idag uppskattar jag verkligen denna möjlighet!
Kallistos Ware skriver så här om vördandet av reliker:
”Eftersom de ortodoxa är övertygade om att kroppen helgas och förklaras tillsammans med själen har de en mycket stor vördnad för helgonens reliker. Liksom de romerska katolikerna tror de att Guds nåd, som är närvarande i helgonens kroppar under livet, förblir verksam i deras reliker när de dött, och att Gud använder dessa reliker som ett medel för att förmedla gudomlig kraft och som ett instrument för att hela. I vissa fall har helgonens kroppar mirakulöst bevarats från förruttnelse, men även där detta inte har skett visar de ortodoxa lika stor vördnad för deras ben. Denna vördnad för reliker är inte en frukt av okunnighet eller vidskepelse, utan har sitt ursprung i en högt utvecklad teologi om kroppen.
Inte bara vår mänskliga kropp utan hela den materiella världen skall till slut förklaras: »Och jag såg en ny himmel och en ny jord; Ty den första himlen och den första jorden var borta« (Upp 21:1). Den återlösta mänskligheten skall inte ryckas bort från den övriga skapelsen, utan skapelsen skall frälsas och förhärligas tillsammans med oss människor”
Ware, Kallistos. Den ortodoxa kyrkan. (Skellefteå: Artos bokförlag, 2000), 236-237.
Att få besöka några platser vi läst om
Vi besökte Katholikon, the Holy Trinity Church, i Sketen Kafsokalyvia. Det var i denna kyrka som Helige Porphyrios (1906-1991) gömde sig under trappan tidigt en morgon när den gamle ryske munken Dimas bad Jesusbönen. Dimas kom i extas och ”badade” i Guds nåd som även kom till Porphyrios. Om detta kan vi läsa i boken: Sisters of the Holy Convent of Chrysopigi. Wounded by Love. The Life and the Wisdom of Saint Porphyrios. Denise Harvey, 2015.
Det var även en välsignelse att få besöka eremitboningen Panagouda där Helige Paisios av Berget Athos (1925-1994) tillbringade sina sista år. Jag hade en tid innan resan börjat läsa boken om Helige Paisios.
Isaac, Hieromonk. Saint Paisios of Mount Athos. Chalkidiki, Greece: Holy Monastery "Saint Arsenios the Cappadocian", 2016.
Helige Josef Hesykastens (1897 – 1959) fem lärjungar betydde mycket för att befolka klostren efter en nedgångsperiod. En av dessa lärjungar var Ephraim av Arizona. Genom honom grundades 19 kloster i USA och Kanada. Josef Hesykastens lilla eremithydda ligger i närheten av Heliga Annas skete.
Behovet av egen reflektion efter vistelsen på Athos
Alla erfarenheter, alla intryck, behöver få tid att ”sjunka in”. Behovet av tid för reflektion, bearbetning och bön. Att bara kastas rakt in i det världsliga när man är så uppfylld av det andliga innebär så stor kontrast – så det är mycket klokt att förslagsvis lägga några dagar i Thessaloniki innan hemresan. Även i Thessaloniki med omnejd går att göra fina kloster- och kyrkobesök. Och att även få mer tid till gemenskap i pilgrimsgruppen.
Följ med och se!
Ja, detta är mitt sätt att beskriva vad resorna till Athos betytt för mig. Det är främst mina olika minnen, erfarenheter och intryck från olika delar av resorna jag förmedlat. Men som jag redan nämnde inledningsvis är det svårt att sätta ord på det som inte så lätt låter sig beskrivas. Som mysteriet med vår egen förvandling.
Jag kan varmt rekommendera dig att besöka Athos. Du kommer att göra en egen personlig andlig erfarenhet. Är du kvinna, besök gärna något kloster på fastlandet som lever i relation med något kloster på Athos, t.ex. klostret Ormylia utanför Thessaloniki.
Följ med och se!